Från långliggare till oppegångare

En TBC-patient berättar:

- Jag var en av de s.k. långliggarna på KVK. En av dem som låg längst i gipsvagga. I mer än 4 år låg jag på rygg i sängen. Det var värst i början, innan jag blev inliggen. Gipsvaggan var hård, men jag hade ett 3 cm tjockt vaddtäcke. Med tiden blev det ganska skönt. Kroppen skulle bara vänja sig först.

Varannan förmiddag kom personalen och vände mig. Jag fick då ligga på magen i en timma, medan biträdena tvättade mig med ryggsprit och pudrade. Sedan vände de mig åter på rygg. Jag hade aldrig några liggsår.

All mat åt jag liggande på rygg. Tallrikar och glas placerades på en handduk på magen. Det var värst med soppa. Det var svårt att hålla balansen, så man inte spillde. Snart lärde jag mig både att dricka och borsta tänderna liggande på rygg.

Ibland blev vi lite trötta på maten. Den var god, men det kunde bli lite enahanda. Då sa jag till syster och sedan bad jag en av oppegångarna att beställa mat från pensionatet i Vejbystrand. Så körde de ut maten till oss.

Under dessa 4 år då jag låg stilla på rygg lärde vi oss att snida saker i trä, sy och knyta ryamattor. Saker, som vi sedan sålde. Sköterskorna tyckte inte om när det hamnade träspån i sängen.

Vi lyssnade mycket på radio, men vi tyckte inte om internradion. Så vi skramlade ihop till en egen radio och lyssnade på riksradion i stället.

Varje månad röntgades jag för att doktorn skulle se hur sjukdomen utvecklats. Efter nästan 4 år på rygg fick jag prova en helt ny medicin mot TBC. Sköterskan gav mig en spruta var tredje timma dygnet om i tre månader. Medicinen hjälpte och TBC:n läkte ut. Jag kunde opereras.

Efter operation måste jag ligga 12 veckor stilla på rygg utan att vändas.

Så småningom blev det dags att försöka resa sig. Att lära sig stå. Det gick till så här. Två töser kom med en speciell bräda, som låg på en bårvagn. På brädan satt det handtag. Med hjälp av dessa drog töserna in brädan under mig. Jag spändes fast över benen och bröstet. Det fanns ingen kudde på brädan.

Sedan tippades brädan i sidled ned på golvet. Därefter restes brädan successivt upp till lodrätt ställning.  Detta krävde ibland många försök. Eftersom jag legat så länge till sängs kunde jag vid första försöket bara stå på brädan någon minut. Allt blodet rusade ner i benen och jag blev alldeles vit i huvudet.

Därefter fick jag försöka stå på brädan en gång varje eftermiddag i två veckors tid tills jag klarade att stå en hel timma i sträck.

Tusentals patienter har stått still på den brädan. Ville man så skrev syster ditt namn och årtalet på baksidan av brädan.

När jag klarat en timme på brädan var det dags för mig att få gjort en avgjutning för korsett. Jag fick en läderkorsett med stålskenor. Jag blev nu oppegångare.

Nu skulle jag ha trätofflor. Jag köpte ett par i storlek 43 hos skohandlaren i byn. Men mina fötter började svälla och efter en vecka fick jag köpa nya tofflor igen, nu en storlek större. Det hjälpte bara en kort tid, sen måste jag köpa nya tofflor en gång till, nu i storlek 45.

Första åren gick ju rätt så bra. Men hade jag då vetat hur länge jag skulle ligga vet jag inte vad jag tagit mig till.

Det var verkligen svårt att vara sjuk på den tiden!