|
Alldeles
öster om väg 707, söder om T-korsningen med Haragårdsvägen, där
väg 707 gör en svacka och passerar en dunge, ligger en gård, som
heter Källgården. Invid gården finns en bäck, Källabäcken, som
fortsätter västerut över fälten, längs Skogsvägen och mynnar ut
alldeles söder om Vejby udde.
Min farfar Nils Dahlberg bodde på Källgården
ungefär från 1900-talets början till 1940.
Detta har han berättat för mig.
Det var en tidig vårsöndag med isklar luft. Solen hade inte
varit uppe länge. Dock hade alla gårdens folk åkt med
fjädervagnen till kyrkan. Inte alla. En dräng gick kvar på
stallbacken nöjd med att ha blivit vald att stanna hemma för att
se till djuren. Skönt att slippa den sövande predikan. Fast lite
synd att inte få se en glimt av flickan, som han dansat med
större delen av kvällen borta i vägskälet. Han sparkade en sten
från den ena tofflan till den andra och tuggade på ett höstrå.
Korna stod i rader och idisslade. De hade ännu inte varit
utsläppta för året. Stallens öppna dörrar och lärkans drillar
gav dem säkert längtan att komma ut i hagen.
Stillheten slets sönder av ett brak av stenar,
som gneds mot varandra blandat med ett väsande, som blev till
ett ljud av tungt fallande vatten. Drängen hade aldrig tidigare
hör något liknande. Han fick fart på sina träbottnade tofflor
och sprang efter ljudet, runt logen. Nere vid vattenhålet, som
djuren använde sommartid, fick han se en vild pelare av
sprutande vatten, som med sin kraft tog mindre träd och stenar
med upp i luften. Redan hade framforsande vatten bildat avflöden
och bäckar. En sökte sin väg mot husen. Här måste hämtas hjälp.
Drängen sprang så fort hans tofflor bar honom till hagen, där en
av unghästarna hade lämnats kvar, eftersom den inte var körvan.
Med ett kraftigt tag i manen slängde han sig upp på hästryggen.
Utan annat seltyg än repet hästen hade letts ut med, styrde han
iväg mot kyrkan, enda stället där det fanns folk. Flera
kilometer var det dit. Hästen, glad att få röra på sig, satte av
i galopp och drängen försvann i väg i ett virvlande dammoln.
Genomvåta kom häst och ryttare fram till kyrkan. Predikopsalmen
hördes ut genom den öppna dörren och prästen höll på att gå upp
i predikstolen, när drängen red in i kyrkans mittgång
skrikande:
”Vanned har rännt i väred dar hemma.
Skynna jar hem. Alla måste hjälpa te. Alla!”
Drängens uppträdande visade stundens allvar och
alla rycktes ur sin halvslummer. Kvinnor och barn ställdes åt
sidan och alla arbetsföra män rusade till vagnarna, som stod
förspända och vaktades av respektive bondes dräng. Piskorna ven
i luften och hästarna drevs i rasande fart efter drängen, som
tog av sina sista krafter för att visa vägen. Det hade han inte
behövt, för på långt håll såg alla pelaren av vatten, som steg
mot himlen. Detta hål måste täppas till. Alla mögbonnavagnar
togs fram och stenar togs från många gärdesgårdar. Källsprånget
tycktes odämmbart. Man höll på över natten och in på nästa dag
innan källan var tämjd och vattnet flöt iväg i en klar bäck mot
havet. Här kunde man fortsätta att vattna djuren.
”Himmelskt gott!”
Källgården, vars ägare på nittonhundratalets
början, var Nils Dahlberg, fick en dag besök av en man. Det var
Ernst Lindahl. Han sökte efter vatten till sitt sjukhus. Gårdens
egen brunn försörjdes av källan. Vid stallen på Källgården
hängde skopan, som alla pumpade upp lite vatten i när de var
törstiga. Så gjorde också doktor Lindahl och efter en djup klunk
utbrast han:
”Detta var himmelskt gott!”
Så blev det överenskommet att stycka ifrån den
bit mark, där djuren vattnades. Snart satte man i gång med
grävningarna och förundrades stort över all sten som fanns i
vattenhålet, och som gjorde arbetet extra besvärligt.
Då erinrade sig de gamle att man hört en berättelse om att
”Killan hade sprunged i väred” och att mycket sten forslats dit
då. Vid den berättelsen hängde en spådom om att det skulle ske
en gång till och då skulle vattnet verkligen inte gå att hejda
och Källgården skulle läggas under vatten.
En fin anläggning byggdes. Två pumphus och tre
bassänger. En stor tillsluten, som utrustades med en handpump,
en öppen bassäng för tvätt och en mindre för kylning av
mjölkspannar.
En ledning drogs från källan till Kronprinsessan
Victorias kustsanatorium.
Alla som ville fick använda källan. Bönderna
hämtade vatten i tunnor till sina djur och ibland till
sommargästers sinade brunnar. Till den öppna bassängen kom
dagligdags kvinnor med kärror lastade med tvätt, som skulle
sköljas. Källvattnet blir aldrig kallare än 4 grader och fryser
därför aldrig. Sommartid kylde bönderna sin mjölk i spannar i
den lilla bassängen.
Många år var källan betydelsefull för KVK och för
traktens befolkning.
Idag har källan ingen användning. Husen är rivna och Källgården
har fått tillbaka sin mark. Bara rester av den öppna bassängen
kan anas och vattnet från den rinner ut i Källabäcken.
Dock kvarstår spådomen: Skall källan ännu en gång
bryta fram och översvämma Källgården?
Lena Martholm |
