Udda berättelser

Gipsad och trygg

”Gipsen fick bytas rätt ofta. Då var det en väldigt märklig känsla när jag fick lägga mig på britsen och en stor sjukvårdare kom med sin jättelika plåtsax och klippte upp gipset. Det var ju som en skalbagge som förlorar sitt skal. Muskulaturen hade inte förtvinat, men jag hade ju inte fått någon träning. När då gipsen föll av så var jag som en geléklump. Det var en förfärlig känsla egentligen. Så gipsen var en god trygghet. Hur konstigt det än kan låta.”


KVK – vår lilla värld

”KVK var min värld. När jag kom dit var jag 3 år, jag har nästan inga minnen från mitt hem före vistelsen på KVK. Heller inget minne av föräldrarna, jag hade ingen föräldrabild. Men det var ingen fara med det. Vi levde i vår värld där och det var en rätt så trygg värld. Det var inga slitningar, vi var en grupp ungar utan vuxenproblem. Att ligga på sjukhus som barn är inte alls ett förskräckligt elände som många tror.”


En upplevelse utanpå det mesta

”När jag var 6 år och legat med gips i tre då lärde jag mig gå för andra gången. Vilken otrolig grej det är att lära sig gå för andra gången. Det är inte många som har den upplevelsen egentligen, att lära sig gå, för det gör man ju normalt innan man har medvetandet. Jag kommer ihåg att jag hade ingen takt i början. Tog ett steg med det ena och två steg med det andra benet. Sköterskan höll mig under armen i lilla korridoren. Jag gick med stöd. En upplevelse som går utanpå det mesta. Att lära sig gå två gånger……”


”Stärkt” för livet

”Så småningom fick jag gå uppe med gips. Jag hade kryckor, som bara gick till armbågen. Jag blev jäkligt stark i armarna. Vi grabbar hade tävling från ena änden på salen till andra, att gå på kryckorna med benen i luften. Det är inte lätt.
På läroverket, senare i livet, var jag den enda som kunde klättra från golv till tak i enbart rep utan att använda benen.”

 

Vi skulle gödas

”Personalen kom in på kvällarna med smörgåsar, men utan smör, som vi skulle äta så mycket som möjligt. Vi skulle tävla om det – vi skulle gödas. Sol, bad och näringsrik mat skulle göra oss friska.”


Badmössan – det var jag!

”En dag var vi på stranden. Jag hade en badboll, som vågorna tog med ut. När jag skulle försöka få tag på den kom jag antagligen i någon grop eller nåt och sögs ut. En finsk flicka som var 13 år såg min badmössa flyta i vattnet. Hon simmade ut för att ta den. När hon tog tag i badmössan, så fanns jag därunder. Hon släpade upp mig på stranden och där fick jag upp en massa vatten. Men det blev ingen större affär av det. Jag klarade mig ju.”


Fettbubblor i fontänen

”Varje dag skulle vi barn ha fiskleverolja. Vi fick rada upp oss och stå i led. Först mätte personalen upp med bägare hur mycket det skulle vara i varje glas. Men det orkade dom inte hålla på med i längden så då hällde dom direkt och då blev det mycket i en del glas och mindre i andra. Då gällde det för oss barn att luta sig fram för att se vilket glas på brickan som det var minst i. En liten flicka svalde inte fiskleveroljan utan behöll den i munnen för att senare spotta ut den i dricksfontänen ute i korridoren. Men hon avslöjades så småningom när det började stiga fettbubblor ur fontänen. Därefter fick hon alltid dricka ett glas vatten direkt efter fiskleveroljan innan hon lämnade lokalen.”


Kaffe – då är det fest!

”På midsommarafton skulle alla vi barn ha kaffe. Alla andra dagar fick vi mjölk och bullar. Men om midsommar var det högtid. Då skulle vi barn ha det extra festligt, dricka kaffe. Jag tyckte inte om kaffe. Jag bad att få mjölk i stället. Det tyckte personalen var så konstigt. Alla andra barn var så förtjusta över att få kaffe.”

Alltid tid att trösta

”Det fanns en ung sjuksyster som förstod hur jag kände det och som förstod hur det var att vara långt borta från de sina i en främmande miljö. Det var syster Tyra. Henne har jag aldrig glömt. Hon hade alltid tid med några tröstande ord, när hon såg att jag hade det svårt. Det var som om hon hade tagit ett personligt ansvar för mig, fast hon hade en stor arbetsbörda, för det var många fler unga sjuka som hon hade ansvar för.”
”Hon ringde sin mamma, som bodde ute på Kullen varje dag, minns jag också.”


Konsten att klara sig bra här i livet

”Tack vare den vård och omsorg jag erhöll på kustsanatoriet i Vejbystrand blev jag frisk och har klarat mig bra här i livet.”

”Man klarar sig bra här i livet om man ligger i! Och det fick man göra på KVK.”


En stund i städskrubben

”Jag var nog ett busigt barn. En dag befann jag mej på övervåningen. Ett lågt fönster var öppet och nedanför var ingången och där stod det några personer. Bredvid fönstret stod en vattenkanna. Den tog jag och hällde vatten på dom som stod nedanför. Det blev en stund i städskrubben.


Punschpralinen som försvann

”Jag minns tydligt den dag jag fyllde 4 år. Jag hade scharlakansfeber, så jag låg bakom en skärm. En av personalen kom med en bricka med ett glas mjölk, en bit sockerkaka och en punschpralin. Min far hade skickat en ask punschpraliner till min födelsedag. När jag druckit upp mjölken och ätit upp sockerkakan så skulle jag njuta av karamellen. Skulle suga på den riktigt, riktigt länge. Men så råkade jag svälja den hel. Glömmer aldrig hur ledsen jag blev, men jag fick inga fler för dom hade delats ut till de andra barnen. Vilket jag inte kunde förstå, för de var ju mina.”


Då var det fest!

”Vi hade några ören i fickpengar och jag minns något tillfälle när vi köpte ägg och delade dem för att byta ut gulorna i köket mot socker och gjorde marängsmet. Då var det fest.”
 

Personalen ”gick i taket”

En liten tös, Eva, gick på händerna och det tyckte personalen inte om. Hon fick bannor för det. För hon skulle ju lära sig gå, men det var inte lätt med två polioförlamade ben. Hon hade ingen styrka. Hon gick alltid på händer när ingen såg henne.


Personalen hade roligt

”Personalen hade nog väldigt roligt när dom väl fått oss barn i säng!”


Stockholmsresan

”Det hade kommit en ny underläkare som skulle tjänstgöra på KVK. En dag skulle bitr. överläkaren resa med bil till Stockholm och var mycket noga och omständlig när han instruerade underläkaren, som skulle överta ansvaret för patienterna. Informerade och förmanade, så underläkaren blev sår i öronen. Som om han inget begrep.
Det sista överläkaren sa, innan han satte sig i bilen, var att han skulle äta lunch på Gyllene Uttern vid Vättern och om det var nåt viktigt så kunde underläkaren meddela Gyllene Uttern.
När läkaren kom till Gyllene Uttern låg där ett telegram:
”Komplikationer, återvänd”, stod det.
Överläkaren körde tillbaka det fortaste han kunde.
Väl framme begav han sig till underläkaren och frågade:
- Vad står på?
- Där är en av patienterna som har lite feber.

Detta var ett sätt för underläkaren att protestera mot att han betraktats som mindre vetande.

Överläkaren kom aldrig till läkarmötet i Stockholm